Isabelle

Detta, mitt första inlägg, vill jag dedikera till kärleken. Min kärlek och kärleken i allmänhet. Jag har lite svårt att sätta ord på vad kärlek är för något egentligen. Jag har till och med lite svårt att förstå vad det egentligen är, fast jag lever mitt i den. Det är delvis det jag vill bena ut med det här inlägget.
Jag tycker det är fascinerande att man kan bli så djupt involverad i/med en annan människa. Jag tror att man måste uppleva kärlek för att verkligen förstå att den finns. Inte trodde jag att det var så här man skulle eller kunde känna för någon annan.
Det jag känner för min Christian är ren kärlek. Jag känner mig så trygg och säker i vår relation. Jag vet att vi älskar varandra, det behöver jag inte tvivla på för det känns och finns i allt det vi gör. Vi passar ihop så himla bra att vi nästan är som en. Visst att vi är oense om saker och självklart bråkar vi men innerst inne vet vi att vi aldrig behöver tvivla på varandras känslor. Jag minns att när vi träffades i början så fanns det någonting med honom som gjorde att jag kände attraktion men jag kunde inte sätta fingret på vad det var. För jag attraheras inte av hur en människa ser ut utan av hur han för sig, hur han är och av hans utstråling.
Han är min bästa vän, den som får mig att känna mig så trygg och avslappnad. Och jag vet att det är vi för evigt!

Kärlek är att känna ömhet för någon, att acceptera dennes bra och dåliga sidor,  känna tillgivenhet och att känna åtrå och attraktion.